Så mkt träning, så mkt snack, så mkt bloggande, så mkt förberedelser och allt annat som skötts tipp topp för att kunna lyckas i skidspåret, och så får man ut NADA! Frustrationen är total nu på morgonen, jag har det ju inom mig, men som sagt det finns ett lugn, min tid kommer . . . .
Det är såna här säsonger, när det går tungt och när det bara jävlas, det är då det är tur att man vet varför man håller på, varför man gång på gång på gång startar om på ruta 1. Bygger sakta men säkert upp självförtroendet igen och återfår den där brinnande lågan, tar sikte på nästa träning och tävling och ger sig fan på det, man vet att man älskar sporten och dess kickar och annat den för med sig. Det är det som får den där lågan att brinna återigen, men den dagen den inte brinner så är det nog dags att ta sig en funderare .. . .
Man har den där drivkraften inom sig, en drivkraft som ofta är jävligt stark, men när man väl får frågan om vad som driver en, vad som driver ut mig på ett intervallpass i mörka och kalla november på leriga stigar och med regnet piskandes i ansiktet, då är det oftast svårare att förklara och ge ett bra svar på frågan. Den finns helt enkelt bara där, den där drivkraften, drivkraften som genomsyrar mig som person och som driver mig framåt, mot nya mål och nya tävlingar och givetvis allt annat här i livet, inte bara i skidåkningen utan allt annat utanför ochså.
Det känns skönt att kunna uppleva den här drivkraften inom sig, jag ger mig inte, är envis som få, och har jag ett mål uppsatt, då ska jag nå det, kosta vad det kosta vill. Hade jag inte haft den här passionen för skidåkningen, kickarna jag får av att träna och tävla, nya saker, platser och människor jag sett och träffat genom skidåkningen, eller bara insett att det höjer livskvaliten jävligt många snäpp. Då hade det varit svårt att ladda om efter en säsong som denna, då hade jag nog lagt av inom sin tid, jag menar det finns ju ett liv utanför skidåkningen , ett liv fyllt av jobb, kompisar och familj. Men utan skidåkningen så tror jag att det hade blivit några snäpp tråkigare . . ..
Att lägga ner så mkt tid och timmar å tankar för att lyckas, och sedan bli bland de sista på gårdagens Valbergsränn och känna samtidigt som man åker att det här är inte den riktiga jag , känna att kroppen inte hänger med och känna att man bara vill skrika ut i ren frustration. Det är inte en situation jag unnar någon, men det är såna situationer som motiverar och inspirerar mig ännu mer, får mig att intensifiera det jag gör. Samtidigt gäller det att kunna ha distans till sin sport eller yrke eller va det nu må vara, annars får man nog det jävligt jobbigt tror jag, kunna koppla av ibland och inte stirra sig blind på träning eller tävlingsresultat. Det är ju " bara" en sport och det är ju inte hela livet, men det är en sport som ger så mkt mer, som ger kickar och som ger mig så otroligt mkt.
Förra säsongen fick jag uppleva att vara i den där bubblan som man kallar det, den där bubblan när man kan trycka på hur mkt som helst utan att bli trött, likt en maskin går man fram och när man väl korsar mållinjen får man en sån otrolig positiv kick. En kick som jag inte upplevt denna säsong men så gärna vill ha igen, i strävan efter att få fler såna kickar har jag tränat hårdare än någonsin. Kanske har jag gjort ett snedsteg, vad vet jag, det enda jag vet är att min drivkraft och strävan efter kickarna kommer fortsätta och den dagen när jag är där igen kommer ingen vara lyckligare än jag. Samtidigt så gäller det inte bara att drömma sig dit, utan att även lägga ner slitet, för framgångar får man inte, de jobbar man sig till.
Vi laddar om, och snart smäller det.
/JH
