Att se Jimmy Lidberg ta bronsmedalj i sin sista match i karriären utklassar allt i OS hitills
Det är få saker som kan beröra så mkt som idrott, man kastas mellan hopp och förtvivlan, lika snabbt som det kan gå så j-vla bra och allt går sin väg, så kan det likagärna gå åt andra hållet, det går åt skogen helt enkelt. Jag antar att det är det som är charmen med idrott, det är det som gör det så unikt och spännande.
OS är väldigt intressant i sig, man får chansen att kolla in andra idrotter och se saker som skiljer sig och liknar den idrott man själv utövar. Och lika konstigt som det är överraskande så är det nog brottningen som är den sport som berört mig mest hitills, både på gott och ont och både av bra saker och dåliga saker. Idrotten i sig tycker jag är ärlig, den är stenhård och det krävs enormt mkt för att lyckas, sen att allting runt omkring sporten med korrupta idioter till domare och massa hyss och fusk bakom kulisserna är ju bara rent åt helvete. Jag tycker allmänt synd om brottarna och gav lite uttryck för det på FB igår.
"
Fyfan tycker fan allvarligt synd om brottarna. Underkasta sig en av världens mest stenhårda träning under flera år med noll ekonomisk stöttning, för att sedan komma till OS, kramas i några minuter med någon hårig gorilla från ett annat land för att sedan bli bortdömd av någon fjollig gubbe i kostym genom ett konstigt domslut eller genom lottning med en röd eller blå boll. Uttrycket otacksamt har fått en helt ny innebörd. #idrottsparodi#sorgligt"
En av de största förebilderna jag haft inom idrotten ett tag är faktiskt en brottare, och detta inte pga den OShistorik eller mediauppmärksamhet eller klockrena utspel denne idrottare gjort, utan snarare för den träningen denne lagt ner, Ara Abrahramian.
Den träningen dessa atleter inom brottningen lägger ner är enormt beundransvärd, det är så stenhårt så att det knappt går att ta in och i jämförelse med skidträning så är faktiskt detta snäppet värre, och ja av rent intresse så har jag kollat upp träningsmängd och diverse scheman, det är något i hästväg. Att se idrottare lägga ner sin själ och träna så enormt inspirerar mig otroligt mkt, dessa idrottare är självklart på en helt annan nivå än mig själv och lägger ner säkerligen dubbelt så mkt tid även om jag själv givetvis har lagt ner en del träningsarbete de senaste åren, men att få se dessa idrottare lyckas får en att inse att man med lite tur och skicklighet och med enorm vilja kan lyckas.
Visst en annan fyller i höst 23 år och många kan säkerligen tycka att vafan lägger man inte av för när man lägger ner mkt tid och det ändå går halvknackigt, man är ju inte pur-ung längre och det finns mkt annat man måste lägga tid på för att ens få allting att gå ihop, särskilt om man inte är proffs och kan köra på heltid. Jag antar att det är viljan efter att lyckas, oavsett vad nu lyckas kan vara eller på vilken nivå, som driver en vidare, charmen att få uppleva både mot och medgångar inom idrotten, att bli berörd av idrotten. Som sagt, idrott berör. Och det blir enormt uppenbart under OS, för varför annars skulle jag sitta här kallsvettig och grymt nöjd en onsdagskväll om det inte var för att Sverige just besegrat Danmark i handbollskvartsfinalen.
Efter ett par lite planenligt lugnare dagar med sporadisk träning så ska det imorrn tränas på igen, och efter ett par dagar energiboostande av kroppen och med inspiration från OS så är både kropp och knopp på topp. Min egen resa mot att lyckas fortsätter. Hold on to your dream. Hold on.
