Viljo Nousiainen, en smått legendarisk och gudabenådad idrottstränare under lång tid i Sverige. En tränare som skapat stjärnor av då okända fridrottare såsom Patrik Sjöberg, Christian Olsson, Yannick Tregaro och till en viss del även en av mina personliga favoriter Stefan Holm. Hyllad och åter hyllad i media för sitt sätt och sitt arbete med att få dessa att bli sveriges nya fridrottstjärnor, en ren och skär förebild för många kommande tränare och omnämnd med värme inom idrottens värld. Men visst fan fanns det en baksida på detta glänsande mynt, tro fan på de, en riktigt mörk baksida ochså och numera är han och hans forna framgångar som tränare inte värt ett smack i mina ögon, snarare så äcklar han mig så sjukt mkt. Nu kommer det kanske lite överdrivet hårda ord, men vilken idiot, vilken sjuk människa. Tragiskt.
Samtidigt så är det på något sätt intressant att se, att se hur långt idrotten kan få en människa att gå i jakten på framgång. Jag snackar givetvis om Patrik Sjöbergs framgångar, dessa framgångar som han till slut nådde, men priset han fick ta för att nå dit måste vara bland det värsta du kan uppleva som idrottare, och inte bara som idrottare, utan även ung, osäker och säkerligen rädd sådan. Att ta det valet som Sjöberg själv sagt under intervjuer att han blev tvungen att göra, valet mellan morsan eller tränaren för att nå den optimala vägen till guld och framgång, och att då välja tränaren trots sin egen vetskap om det sjuka som föregick mellan han själv och Viljo vid sidan av idrottsbanan "bara" för att nå de där medaljerna måste vara bland det tuffaste val man kan göra i sitt liv.
99% polisanmäler ju den där sjuka människan direkt, men samtidigt visste ju Sjöberg i det här fallet vad tränaren hade för betydelse och kunskaper som var vitala för att nå till det där guldet, så han gjorde det omöjliga valet och guld nådde han, men det priset han fick betala för att nå det där guldet, jag kan bara skaka på huvudet, helt otroligt egentligen. Hur fan kan man stå ut . . .
Samtidigt som det är så enormt tragisk, så visar det samtidigt hur långt en idrottare kan gå i jakten för framgång. Nu ska jag inte kalla det fascinerande för det vore bara sjukt att säga så, men det är förbryllande. Förbryllande tragisk i det här fallet . . . .Hur långt kan man gå i jakten på framgång?
Nu är säkert inte sista ordet sagt i dessa rubriker som blossat upp under dagen/gårdagen och mer fakta kommer säkert komma fram, men bara vetskapen om att det finns och har funnits såna idioter inom det fina idrottsverige gör en förbannad, det är sjukt, det är tragiskt. Och jag hoppas att dessa svin upptäcks i tid och får sina straff, för att själv vara elitsatsande idrottare och se sånt här dyka upp inom idrottens värld gör en riktigt jävla mörkrädd.
Där har ni min syn på saken, även fast det kanske inte har så mkt med skidåkning att göra så kunde jag inte låta bli att skriva om det då det berört mig en hel del. Vad tycker ni läsare om det hela?????
När vi ändå är inne på ämnet tränare så har även en annan framgångsrik tränare varit i farten idag, nämligen Wolfgang Pichler. En personlig favorit som har gjort fantastiskt mkt för svenskt skidskytte och idrottsverige i stort, där tror jag dock inte att myntet har någon mörk baksida utan jag ser honom som en ärlig och skön tränare i världsklass. Nu tackar han för sig efter 16 år och det är bara att önska lycka till! Ska bli intressant att se vad som sker i Ryssland med honom vid rodret.
Så, nu har jag skrivit av mig lite, skön . . .T de! Over and out!
/JH
