Det börjar lida mot sitt slut, ett par veckor kvar men sen är det här året i skidåkarkroppen slut, det är dags för semester och återhämtning. Man märker det, både mentalt och fysiskt, fortfarande finns den där energiimpulsen att sticka ut och träna, den där impulsen som gör att träningskläderna flyger på via automatik. Men den kommer inte lika ofta, jag är allt som oftast väldigt motiverad till att träna, men nu, nu mot slutet av träningsåret fattas den där lilla extra motivationen.
Samtidigt så finns det enormt mkt inspiration till träning kvar och det givetvis pga en i stort sett misslyckad säsong, vissa kanske blir mindre inspirerade, motiverad och energifyllda till träning efter misslyckanden och en miserabel säsong, kanske tänker äh nu skiter vi i det här. Men jag jag är konstig på något sätt antar jag, jag tänker tvärtom, det motiverar mig bara ytterligare, jag vill ännu mer och vill lägga ner ännu mer tid, kraft och kämpatakter för att ta mig uppåt och framåt, jag vill träna ännu hårdare, ännu mer , och vara ännu hänsynslösare mot mig själv och min kropp.
Men samtidigt vet jag att det inte är lösningen i alla lägen, du kan bestiga världens högsta topp bara om du bara vill, men attackerar du den på fel sätt så blir vägen jävligt mkt krångligare, på samma sätt som min färd i vasaloppet blev med en bruten skida. Det är i attackfasen och uppbyggnaden av den som jag måste lägga mer kraft, jag måste bygga en ny väg efter att ha nått en återvändsgränd i 2 säsonger mot toppen.
Det är som sagt ett par veckor kvar, ett par veckor där jag tränar på hårt och med mkt fart, jag följer min plan hela vägen ut, men dock så låter jag impulsen ta över litegrann nu på slutet vad gäller träningssätt, helt enkelt för att få lite extra motivation nu på slutet. Min egna tävlingssäsong avslutades för ett par veckor sen, efter att knappt ha tävlat något och när jag väl tävlat dessutom inte fått något alls att funka så ser jag ingen idé att i tragla vidare med en tävling var 2a-3e vecka som det är nu på slutet, det är bara att dra ut på lidandet. Då anser jag det bättre att avbryta i förtid och börja om på helt ny kula både fysiskt som mentalt, för såhär kan det inte få fortsätta även om jag vet att jag ändå kommer hålla på många år framöver. Jag måste utveckla det fysiska och sist men inte minst det mentala, och det tar tid, en tid som jag nu har på mig till nästa säsong.
Jag vill slippa känna frustrationen över att man inte fått ut allt när man går imål, slippa krångel och trassel, det är nästa säsongs stora mål . . . . .
