Efter att ha tränat 2280 tvåtusentvåhundraåttio timmar de senaste 3 åren med det här inräknat så tror jag att jag börjar nå en nivå, en nivå där jag börjar känna mig vältränad, en ny nivå jag nått och utifrån det ska/hoppas utan någon som helst press på mig själv ska försöka nå nya goda prestationer. Det känns som att jag tagit ett steg träningsmässigt, ett steg där jag nu känner mig stabil och kan både ligga på hårt i träningen men ochså lägre utan att falla ur den där ramen, det är kvalité rakt igenom och det börjar kännas bra. Jag börjar eller snart kanske kan kalla mig hyfsat tränad iaf . . .
Jag har själv aldrig räknat med några snabba effekter, tävlingsresultat eller bragdguld på det träningsarbete jag lägger ner, utan har alltid byggt och tänkt långsiktigt, jag är ingen talang och har i mångt och mycket aldrig varit någon heller, jag måste träna mig dit jag vill. "Träna sådär mkt och sedan inte kunna prestera, frustrerande och idiotiskt", så TROR JAG att många tänker när jag snackar om träning och mina mål osv, alltifrån läsare till klubbkompisar till jobbkollegor. "Kom igen nu hultin, släpp din fantasivärld och skaffa dig ett riktigt liv, du måste ju förstå att du inte kommer någonvart, kom igen nu inse det realistiska i situationen och skaffa dig en realistisk självbild av dig själv, du kan ju inte vara seriös i det du skriver"
Självklart har jag själv lite distans till det hela, att träna så mkt för att sedan inte kunna prestera, det är ju lite komiskt i sig, inte sant??? Men som sagt det är inte därför jag håller på, givetvis vill jag ha och siktar efter resultat så småningom men det tar jag som en ren bonus, jag håller på för att jag diggar det här, den här livsstilen och tror stenhårt på det jag gör utan några som helst tvekningar. Jag lider inte heller av någon prestationsångest eller liknande heller om ni nu tror det efter alla mina inlägg och pratande om lyckade eller misslyckade resultat, inte vad jag vet iaf. Ta nu inte detta som något djupt känsloutspel, för det är det inte, iaf inte från min sida. Som sagt jag diggar det jag gör och går in 110% i det, men har samtidigt minst lika mkt distans och humor till det hela, och det måste man nog ha, annars bryter man nog ner sig själv.
Jag menar jag är nog den som levererar mest bullshit i hela sverige om man tar skidåkare som har hemsidor och skriver, och dessutom syns och hörs trots att jag är en relativt okänd och omeriterad åkare. Klart som fan man blir en liten pajas när man snackar så mkt och levererar så lite, men men någon måste ju röra runt i den svenska tråkgrytan lite. Vissa diggar det jag gör och andra inte så är det. Bra kritik eller tråkig kritik, både roligt och tråkigt, men som sagt , distans, jag bryr mig inte så mkt om vad andra tycker. Utan att på det viset vara kaxig . . .
Det jag vill komma till är att det börjar kännas riktigt bra överlag med skidåkningen just nu efter ett par år med hårt träningsarbete, det känns som sagt som att en nivå är påväg att nås. Sen om det är sanning eller en icke stämmande känsla, det vet man ju aldrig förrän efteråt. Men jag börjar känna mig vältränad och träningen flyter på som den ska, det är en spännande och rolig vinter som väntar hursomhelst. Idag kändes det bra, varje stavtag satt där det skulle och det kändes lätt, det är en härlig känsla.
Ännu en roman har man då lyckats plita ihop, imorgon är den sista träningsdagen på denna vecka som kommer landa på ca 20 timmar, det är bara till att vrida ur den sista energin imorrn.
