Per aspera ad astra

Då var tävlingshelgen och tävlingspremiären 2012/2013 avklarad, en helg som kanske inte går till minnet som en av mina bästa.

Jag tänker inte sitta här och gråta ut, det vore bara patetiskt, jag är inte helt förstörd eller funderar på att lägga av eller något sånt, jag menar come on, det är bara idrott vi talar om, visserligen kan man ju ifrågasätta det där "bara och bara", men det ni ser nedan kan ni kan snarare se som en papperslapp med vilsna och lösa tankar från en vilsen skidåkare som just nu försöker lista ut saker och ting. Jag är lite lost. Det är lite intressant och spännande det med, roligt på något sätt, ytterligare en utmaning att sätta tänderna i.

Tävlingspremiär, Bruksvallarna.

Under Lördagen var det 15 km fritt som gällde, på förhand kändes det helt okey, under träningspassen som jag genomförde under torsdagen och fredagen hade jag en rätt fin känsla i kroppen, jag kände mig rapp, jag kände mig taggad, jag hade kul och det kändes rätt bra i åkningen trots att den senaste skidåkningen på snö var för ca 1 månad sen. Under tävlingsmorgonen var känslan fortfarande bra, skidorna var grymma och det skulle bli förbannat roligt att tävla. Visst banan kanske var något i det tuffaste laget och föret lite för löst för en tyngre och "satt" åkare som mig, men det är ju en del i utmaningen.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag gjorde ett av mina absolut sämsta lopp i karriären.

Efter loppet var jag uppgiven, totalt uppgiven.

Att jag hamnade sist och var över 10 minuter efter i mål och hamnade bakom någon halvfet bosnier i resultatlistan och dessutom fick stryk av de flesta juniorer, är en petitess i sammanhanget, visst jag håller på med en resultatbaserad sport och skulle gärna få ut bra resultat, men samtidigt är inte allt i livet bara resultat, jag håller på för att det är kul vilket jag verkligen menar, men om jag hade "kul" när jag korsade mållinjen i lördags, de vete fan. Jag var helt tom.

Det jag framförallt är besviken på är att jag sviker mig själv. Att jag inte gör mig själv rättvisa i tävlingsspåret.

Jag säger inte att jag borde prestera toppresultat. Jag säger inte att jag "borde" spöa skiten ur alla och åka ifrån allt från seniorer till små sketna juniorer och vinna allt jag ställer upp i, det finns många mkt bättre åkare än mig här i landet, det har jag självinsikt nog till. Men att prestera något så dåligt som gör att det man gillar allra mest, att åka skidor, som är så förbannat jävla kul, för en stund blir det allra värsta man vet som när jag korsade mållinjen, det är inte ok. Det är ett svek. Ett svek mot alla de timmar och allt slit jag lägger ner för att åka skidor så bra som jag vill och ha kul. Visst jag har kul ändå, men att prestera bra under tävling gör det hela ännu roligare. Det låter väl mer än vad det är egentligen antar jag.

Söndagens sprint var väl ingen höjdare den heller, men samtidigt ett minimalt steg i rätt riktning.

Egentligen så känner jag mig inte så besviken, jag är bara mest förvånad över att det går som det går.

Det har gått tungt ett par säsonger nu, varför vet jag inte,jag tycker inte att jag har någon press utifrån eller sätter någon ångestfylld press på mig själv, men ändå lyckas jag aldrig ens vara i närheten av samma sköna känsla som jag har på träning eller intervallpass under tävling, visst det är skillnad på träning och tävling ochså, det är det som är hela grejen med tävlingsmomentet, men samtidigt vill jag kunna lyckas hålla högre fart än ett halvtaskigt a1pass i tävlingspåret, det är kanske dags att börja om på nytt, släppa resultattänket och bara köra, som jag gör på träning. Jag kanske har nått min maxtopp och presterar på toppen av min förmåga just nu, vem vet, jag tror dock stenhårt på att så inte är fallet, utan kommer träna och tävla på i flera år till för att finna svaret. Det är bara att ösa på. Ha kul, hitta glädjen och bara köra,

Vad bör man då ha i bagaget för att kunna prestera på toppen av sin förmåga.

Mkt handlar givetvis om det mentala, för att lyckas prestera på ditt eget personliga max så gäller det att ha huvudet med sig, och det kanske är där det brister, jag fokuserar kanske för mkt på tävlingsmomentet istället för att bara gå in och köra. Bara bomba. Jag tror jag spänner mig för mkt helt enkelt, jag vill så mkt så att det blir en spärr för mig själv.

Träningsmässigt så kan man diskutera fram och tillbaka vad som behövs eller vad som inte behövs för att göra mig till en bättre skidåkare fysiskt, men svaret är egentligen ganska simpelt, en starkare och uthålligare motor, framförallt i långa och branta uppförskörningar. Såna får jag mkt av nu när jag ska bo i Bruksvallarna i vinter och det ska jag ta tillvara på. Mittåkläppsbacken kommer vara mitt hem. Jag är nog en av de åkare i sverige som kan producera mest mjölksyra, problemet är att jag nog är sämst på att tåla den ochså. Ytterligare en aspekt kanske kan vara vikten, även fast det sitter till 90% muskler på min ack så korta men ändå hyfsat vältränade kropp så väger jag en del, något kilo lättare kanske vore något. Det är bara tankar och små funderingar som rullar runt. Vissa med sanna tankar i och vissa med ironi =)

Ni som orkat läsa ända hit kanske sitter här och tänker " vad fan babblar den där idioten om" och varför skiver han om skiten istället för att bara lägga ner den här bloggen och det kanske ni har helt rätt i . . . .

Det kanske är lika bra att lägga ner den här patetiska skiten, skärpa till sig, att sluta skriva om träning och skidåkning, att sluta blogga, att sluta snacka, skriva om bra träningspass, dåliga tävlingar, sköna skidturer osv, men samtidigt är det på något sätt bara kul, det berikar min skidåkning på något sätt och det är ju det som är huvudsaken. Så jag fortsätter.

Visst det vara bara en premiärhelg och man ska väl inte dra allt för mkt slutsatser av den, men det känns som jag kört fast litegrann, kört ner pansarvagnen i träsket liksom. Ju sämre jag åker, ju mer taggar det mig till att träna och tävla och detsto roligare verkar jag ha på något konstigt sätt, för tro inte att jag sitter och skriver detta med mungiporna neråt, tvärtom, jag är snarare lite förbryllad och finner det lite komiskt.

Nu väntar en vinter i Bruksvallarna med mkt skidor, pudersnö och sköna människor. Intervaller upp och ner för fjället och -10 kg ;) i vikt ska nog kunna skapa lite fart på en sån som mig ochså! SM 2015 då smäller det =)

Tack för en fin helg skidsverige och grattis alla ni andra åkare till grymma prestationer!

Jag tycker det är grymt kul det jag håller på med. Men jag tror jag måste hitta lite ytterligare glädje, ha kul, släppa tävlingstänket och bara ha grymt skoj i min tävling och träning framöver om jag i fortsättningen inte vill agera rundningsmärke åt någon pizzabagare från balkan under race.

Vilsen och lost, nog fan skulle jag nog just nu kunna vara det, men skidspåret hittar jag fortfarande. Joel Hultin, snart på en skidtävling nära dig.