Den där känslan när man tagit ut sig ordentligt, en skräckblandad känsla som på något vis är riktigt charmig, man vet att det kommer göra ont och kräva en hel del för att ta sig dit tills man når det stadiet då man tagit ut sig, men när man väl nått det stadiet och tagit sig över gränsen och utpumpad kan ta igen sig, den känslan är ju ändå rätt nice.
Lite av den känslan fick jag uppleva igår efter 2,5 timmes åkning in på mitt 3 timmar långa skejtpass, jag började nämligen bli hungrig och detta i kombination med en kropp som började bli trött så blir det en rätt så farlig mix. Man vet nämligen att när som helst tar näringen i musklerna slut och man når en rätt så intressant zon, nämligen den zonen när det smäller till av näringsbrist, man går in i den såkallade matväggen och det är inte pågrund av att man åkt för snabbt eller legat på för hårt utan helt enkelt för att kolhydraterna tar slut och kroppen måste gå över och börja åka på fett vilket i sig inte är lika effektivt. Denna zonen tycker jag personligen är jävligt intressant och gillar att försätta kroppen i, som tur är gör jag eller händer det inte så ofta vilket i sig är tur eftersom man tömmer kroppen rejält, men då och då kan det vara intressant att uppleva.
Det blir som att trycka off på micron, klippa av skägget på tomten på julafton, ta bort en stav i en spurt, allting funkar som förut men inte lika bra eller effektivt. Ungefär det kände jag igår efter att ha åkt i 3,8 mil ( lite rundbanor Gustavsvik/Adolfsberg + Örebro - Garphyttan), efter att ha varit extremt pigg under hela passet så började jag långsamt bli lite tröttare samtidigt som hungern ökade. Jag visste vad som väntade, snart smäller det till lite extra och då har jag nått zonen, den där zonen då man likt en robot maler på och där det enda som tar en framåt är pannbenet. Just det stadiet tycker jag som sagt är intressant då det från en minut till en annan kan vara en enorm skillnad på känsla i åkningen, under 1 minut kan du vara pigg, minuten senare helt slut, och efter ett tag i väggningszonen så blir du pigg igen. Kroppen är ett mysterium som bara fortsätter fascinerac. . . .
På ett krön small det så till, och under den sista halvtimmen gick kroppen upp och ner likt en studsboll i åkkänsla, men det är inga problem att ta sig framåt utan man måste bara fokusera ytterligare lite mer och verkligen ge pannbenet en match. Så jag valde att fokusera på åktekniken då det är när man är som tröttast man verkligen kan ge tekniken en match, att ha god skidteknik är inte att åka lugnt och fint och förberett framför en kamera, det är att ha det när man är helt slut. Sista backen piggnade jag till och drog på en spurt som kändes bra, återigen fascinerar kroppen . . .
Väl hemma kunde jag nöjt sätta mig ner och återigen fylla på det tömda energidepåerna, och mitt tips till er är att våga testa gränser, man får uppleva så mkt mer då. Även fast vägen dit kan vara både hård och lång =) Gör det dock inte för ofta, då bryter ni bara ner er själva och både träningskvalité och effekt blir lidande . . . Men bättre att göra det på tävling än träning ;) eller vad säger du Jörgen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar