Stunder då idrotten inte har någon betydelse

Vila i frid.

Det är tragiskt, så förbannat jävla tragiskt, det som hänt den senaste tiden. Livet är så skört men så ofta glöms det bort. Men varje gång vi blir påminda om det så kommer det som en chock. Jag tänker inte sitta och predika här, det är jag inte rätt person för att göra.

De senaste dagarna och månaderna har dock ett antal personer avlidit, personer som givetvis saknas enormt mkt bland många, bland sina familjer, anhöriga, närstående och sist men inte minst även inom den svenska och internationella skidsporten. Sport som egentligen i det här sammanhanget är totalt obetydligt, men alla var de enormt duktiga personer och förebilder inom skidsporten.

Att se såna otroligt duktiga och varma personer som levde för den idrotten man själv älskar, gå bort på kort tid, det är . . . . ja jag finner inga ord.

 Som sagt, idrotten spelar i det här sammanhanget absolut ingen roll, men känslan av att vi tillhör samma familj,skidåkarfamiljen, att vi kan stötta varandra tror jag är enormt viktig.

Vila i frid, Fidde, Jenny, Inge , Daniel , jag skänker en tanke till era familjer och anhöriga.

Live while you do it, love while you dare it. Ta hand om er allesammans där ute i stugorna.

Comebacken är ett faktum!

Efter att i 4 år ha tjatat och funderat om att återuppta mitt fotbollsspelande så gjorde jag igår min första fotbollsträning på ett par år. Faktum är att jag i yngre år spelade heroiskt mkt fotboll vilket fortsatte tills jag stack iväg till skidgymnasiet i Ljusdal för ett par år sen. Innan jag lämnade spelade jag som 15 åring i Garphyttans IF A-lag i divison 5, men efterflytten till Ljusdal har det bara blivit sporadiskt med spelande, dock har varje gång varit förbannat kul och jag har saknat det.

Så efter ett par veckors intensivt funderande tog jag så tag i det igår och gled ner till vallen för en träning, och jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. När jag lämnade laget runt 2005/2006 var vi ca 16 spelare och hade 1 tränare som jobbade solo och höll i det mesta, igår var vi däremot 31 stycken och 3 tränare a+b lag, strukturerat och småproffsigt faktiskt. Förbannat kul var det ochså och fotbollen kommer jag fortsätta med från och med nu. Första fotbollsträningen på ett par år var det ju som sagt, och det var väl som att släppa ut Emil Kåberg bland ett par konståkare. Mkt hårt jobb och ett par tuffa tacklingar dominerade mitt spel, men lite finess fattades än så länge. Men nu är nya dojor beställda, och det är bara att träna på.

Anledningen varför jag tar upp fotbollen igen förutom för att det är förbannat kul är helt enkelt för att jag ser det som en bra komplementsträning till skidorna under barmarksperioden, jag vill få in mer löpning i min träning och det får jag på ett naturligt sätt här, samtidigt som det är bra snabbhetsträning med mkt vändningar och ryck, samt under matcher förhoppningsvis bra och kvalitativ a2 träning. Målet är att ha det som ett bra och varierat komplement till den vanliga skidträningen som inte på något sätt kommer minskas pga detta, utan helt enkelt kompletteras med fotboll. Förhoppningen är att bli mer löpstark samt lite explosivare, om jag dessutom kan löpa av mig några kilo muskler så är det bara positivt.

En liten resumé

Vi Syns nästa säsong!