Efter att ha haft en i mångt och mycket klockren träningssommar och barmarkssäsong hittills så kunde jag konstatera igår att den sprack, jag blev sjuk, fuck. Samtidigt tänker jag, förkyld, i 3 dagar, vad gör det? Ja jo egentligen ingenting, men fan, det sitter som en tagg i sidan ändå. Är man perfektionist såsom jag kallar mig själv så är det irriterande när man inte kan fullfölja det man satt upp, jag hade hoppas få 3 helt klockrena träningsperioder på rad, jag fick 2,5. Helt okey, men i min värld duger det inte konstigt nog . . . .
Och då är det inte att jag inte får ihop tillräckligt med träningstimmar under den här veckan som irriterar, för även fast timmarna och passen är viktiga i sig så är det egentligen skitsamma, det är inte timmarna som gör, det är det man gör under dom som är det viktiga. Visst jag tränar en hel del och kanske babblar en del timmar ibland, men timmjagare? näe knappast, det får andra fjolla runt med, patetiskt . . . . Det som irriterar är det i sig att jag inte når fram till ett mål som jag satt upp, jag sliter arslet av mig men når inte ända fram, ungefär som min senaste tävlingssäsong , som förövrigt är fetglömd nu, borta, gone.
Nu är det en ny säsong och nya tävlingar på G och jävlar vad jag ska slita! Men för att komma tillbaka till spåret, att inte nå ända fram, det är irriterande, särskilt om man är perfektionist och bryter ner allt man gör i molekyler för att kunna analysera. De där 3 förkylningsdagarna, det är en sån liten petitess som säkerligen kommer komma upp i tankarna under en tung period av säsongen, för något dåligt pass brukar man ju lyckas med även om formen är på topp. "Ja just det , jag var sjuk 3 dagar där i September och fick inte den kontinuitet i träningen jag ville och det var därför jag åkte dåligt idag", för mig personligen så låter det som ett mkt rimligt scenario, för mig som perfektionist. Givetvis skriver jag detta med en hel del ironi och humor, men långt där inne någonstans finns det en gnutta sanning, det lovar jag er.
Det jag vill komma fram till är att så här tänker säkert många och inte bara jag som håller på med skidor eller konditionsidrott överlag tror jag, visst är det komiskt. Och framförallt kan det ju inte vara helt normalt. . . . Men är man skidåkare så är man, " du behöver inte vara dum för att vara skidåkare, men det underlättar" har jag hört någon torr gubbe säga någonstans inne i det mörkaste och kallaste Norrland, och det stämmer ju rätt väl . . .
Okey , vi försöker igen, DET JAG VILL KOMMA FRAM TILL är att ett litet avbrott i träningen inte är helt negativt även fast det kan tyckas vara så den första sjukdagen, det är nog snarare rätt så hälsosamt, inte att vara sjuk kanske, men att få ett avbrott i det inrutade. Istället för att oroa sig över missade timmar och missade pass så gäller det att slappna av och inse fakta de dagar man är sjuk, det är inget man kan göra någonting åt utan det gäller att slappna av och ta tillvara på dom istället. Det har jag gjort, jag har fått vila, ladda batterierna, tankat motivation och är nu back on track igen. Visst de här tre dagarna gnager mentalt, men fysiskt så är de nog enbart positiva. Även en perfektionist får acceptera detta, jag får inte ihop den mängd jag ville ha denna vecka, skitsamma, nu tittar vi framåt och kör på, utvilad och redo att köra järnet. Nu tänker jag inte vara sjuk förrän mars . . .
Och ja, jag kunde inte hålla mig, utan är troligtvis ute och kör ett lättare pass när ni läser det här, hörs ikväll=)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar