Skidåkningens död i Kilsbergen?

Ett minne blott???
 
Kilsbergen, ett skidparadis, en plats med unik natur och terräng, en av mellansveriges snösäkraste platser, en plats där inte bara tusentals Örebroare och skidåkare från närområdet har glidit fram i fina spår och utför fina alpina backar sen årminnes tider, utan även folk från hela mellansverige, ett skidparadis helt enkelt, men något som kanske tragiskt nog snart är ett minne blott . . .
 
De senaste åren har nämligen utvecklingen och etableringen av detta område som ett av södra Sveriges finaste skidparadis haft en långt ifrån en smidig väg att följa, det har varit problem på problem, folk har tyckt och tänkt, politiker hit och politiker dit har hojtat i norr och i söder över vad som ska göras i området, det har varit vattendomar, brutna regler, ekonomi, naturpåverkan och ja fan allt från Agda 87 år på den lokala konsumbutiken till Nisse 8 år på lågstadiet åsikter har vädrats i frågan om Kilsbergen, dess natur och vad som bör eller inte bör göras. Åren har gått och politiken har inte direkt jobbat på i autobahnfart vad gäller ärendena, snarare tvärtom, det har krånglats hit och krånglats dit och utvecklingen i området har stannat av.

 
En enda gigantisk tjock soppa helt enkelt.

 En enda soppa som äntligen såg ut att göras lite tunnare genom att ett lokalt litet företag äntligen skulle få köpa loss vissa delar av området av kommunen, ett litet företag med grym kompetens, framåtvilja och med framtidsplaner angående området.

 Men då kommunen klantat till det angående vissa regler och lagar om t,ex vatten till att spruta konstsnö så stannade köpet och allting annat återigen upp, nya regler och nya lagar att följa skulle klubbas igenom, åren gick och plötsligt så var vi då här, i November månad 2012, snön singlar så sakta ned utanför fönstret, det är torsdag och om ett par timmar ska jag upp och agera ledare åt den lokala skidklubben för ytterligare en välbesökt klubbträning, en träning med killar och tjejer från de minsta av åldrar upp till de snart vuxna, 80 stycken är de sammanlagt + 15 seniorer och juniorer och ett tiotal ledare.

Nästan ett hundratal är vi alltså som en helt vanlig torsdagskväll i ett kallt och blåsigt November befinner oss uppe i Kilsbergen och då har jag inte ens räknat med de övriga motionärerna som rör sig i området. Vi är där för att vi helt enkelt brinner för skidåkningen, och ändå är vi bara en fjuttig liten del av den klump som brinner för skidåkningen i Örebro län och som har Kilsbergen som sin hemmaterräng, för jag har inte ens nämnt de andra klubbarna eller varför inte de tusentals motionärer och konditionsidrottare som finns inom länet.

Varför blandar jag då in dessa skidåkare i denna soppa kan man undra, jo helt enkelt för att det är VI skidåkare som drabbas av detta spektakel, under gårdagen satte nämligen kommunpolitikerna med kommunalrådet i spetsen stopp för hela affären och försäljningen av Storstenshöjden till det lilla företaget. Ett första steg i att äntligen få in kompetens och lite utveckling i vårt kära Kilsbergen, men nej det satte återigen kommunen stopp för, och då står vi återigen här igen, vintern närmar sig, tusentals skidåkare både på längden och utför står trampandes i hallen med sina skidor för att ta sig upp till antingen utförsbacken i Storstenshöjden eller skidspåren i Ånnaboda, men vem som ska tillverka spåren och konstsnön att åka i eller pista backen för slalomåkarna vet ingen, det ska nämligen politiken hålla på och dalta om i några år till som det ser ut som. Skrämmande var ordet.



Nu finns det ju visserligen avtal hit och avtal dit sägs det, som säger att den ena och den andra ska sköta spår och backe, men det är avtal som är så luddiga så att man blir mörkrädd och som inte bringar klarhet i någonting. Så vi fortsätter stå och stampa i vår väntan på att få klarhet i det hela och kan bara hoppas att vi till vintern kan få något slags trampat skidspår på något gräsyta eller en snöfläck utför någon kulle.

Jag som Närking, Örebroare, Konditionsidrottare och sist men inte minst skidåkare i Örebro län och som är uppväxt med Ånnaboda och deras fina skidspår som hemmaplan är orolig, extremt orolig, över hur detta område behandlas och misshandlas inom diverse politiska frågor och köp hit och dit. Plötsligt så kanske vi står där en dag utan backe eller spår pga av kommunens hanterande av det hela, besluten dröjer och åren går och den potential som finns i detta område glöms bort och ingen vågar utnyttja eller ta initiativ till utveckling pga rädslan av att blandas in i det spindelnät av diverse lagar, stadgar, domar osv som kommunen och de bestämmande politikerna hålls med.

Det vore tragiskt om något.

Jag kan bara önska och vädja till Örebro kommun, dess invånare och dess politiker att denna misshandel av vårat unika och stolta Kilsbergen får ett slut inom kort. Skidåkningen är på extremt stark frammarsch inom Örebro län, de senaste åren har det plockats JSM och USM medaljer och framskjutna placeringar på hög, b.la den lokala skidklubben är påväg att etablera sig som en av de största ungdomsklubbarna i landet och även de andra skidklubbarna är påväg att etablera sig högt upp i resultatlistorna. Skidåkningens popularitet växer både på längden och utför och går en väldigt ljus framtid till mötes inom givetvis hela landet men speciellt inom Örebro län, och att då sätta stopp för alla idrottare, entusiaster och inte minst ungdomarna och kidzen genom att tjafsa med politiska frågor hit och dit så att vi snart inte har något spår eller backe kvar, det vore rent ut sagt idiotiskt.

Snälla, släpp prestigen och brinn för skidåkningen på samma sätt som jag gör och tusentals andra entusiaster, skidåkare, slalomåkare, jibberz, flirluftsmänniskor med mig, gör återigen Kilsbergen till det skidparadis med underbara skidspår och slalombackar som det har potential till.

För skidåkningen, idrotten, framtiden och Kilsbergens bästa. Tack för mig.

(Notera att detta är personliga åsikter, samt att det bara är tankar från min sida.) 

 
 


Flyttar "hemåt"

 
Brux när det är som finast.
 
Det kommer bli en del förändringar denna vinter, förändringar som både kommer vara negativa och positiva för mig och min skidåkning, defenitivt mest positiva. Under december månad kommer jag nämligen flytta, flytta till en plats och ett ställe som jag känner till mkt väl sedan tidigare, nämligen skidåkarmeckat nr 1 i Sverige, Bruksvallarna i nordvästra härjedalen. Förutom att jag besökt byn under ett stort antal läger och tävlingar genom åren så har jag även varit boende där mellan 1996-2000 och nu är det alltså dags igen, denna gången i första hand över vintern.
 
Anledningen till flytten är helt enkelt att jag blivit erbjuden ett jobb däruppe som utan att gå in för mkt på detaljer består av sportbutiksjobb och jobb som skidinstruktör och allt detta i Bruksvallarna. En fin möjlighet att kombinera jobb och skidor under en vinter på top-notch nivå.
 
För egen del så känns detta som ett fint äventyr och en kul utmaning, jag känner till stället mkt väl sedan tidigare och vet i mångt och mkt vad jag kommer till, dessutom har jag fortfarande kontakt med många sköna profiler däruppe. Skidmässigt och träningsmässigt kommer jag till den bästa terräng jag kan få i sverige och den kommer jag givetvis ta vara på. Vad gäller mitt tävlingsåkande så kommer det inte bli några som helst förändringar, jag kommer tävla så mkt som det går och fortsätta min karriär ett flertal år framöver, det är jag fast besluten om, däremot så kommer jag denna vinter få ta lite mer hänsyn till jobbet och prioritera detta under vissa perioder, så är det helt enkelt och det är bara att acceptera, men jag ska ändå tävla så mkt som möjligt.
 
Hade jag haft möjlighet, med lite mer sponsorer, bättre resultat och bättre ekonomi så hade jag utan tvekan velat satsa på skidorna på heltid, så j-vla kul och så hårt vill jag verkligen satsa på skidorna. Men nu är jag inte i det läget och det gäller att vara realistisk. Det är som jag skrev i ett tidigare inlägg  . . . .
Livet som "b - skidåkare" eller ja rent av c eller d är inte så charmigt, men det är ändå förbannat kul och man kan leva det minst lika lyxigt som eliten, skillnaden är att man bara får jobba lite hårdare för det. Det går att försöka vara elitskidåkare ändå, det gäller bara att visa framfötterna, vara positiv i alla lägen, målinriktad, ambitiös och fokuserad, med vilja kommer man långt, väldigt långt. Det kan låta fånigt, låta larvigt eller låta som en patetisk dagisdröm att försöka "leka" elitskidåkare när man egentligen är en normal svenne på snart 23 höstar som har lite högre fart än en medelmåttig motionär i spåret. Må det så vara, men jag diggar den här dagisdrömmen och kommer försöka hålla den vid liv under lång tid framöver, jag har ett mål, en vilja, det är bara att köra.
 
Ska man satsa så ska man satsa ordentligt, annars finns det mkt annat att lägga tid på, och det är väl därför jag försöker efterlikna "eliten" i mångt och mycket, för även om man kanske inte når dit så gäller det iaf att vara förberedd och veta vad det innebär om man nu når dit och när man väl är där. "It's not the will to win, but the will to prepare to win that makes the difference"
 
Så därför fortsätter jag leka att jag är elit, jag syns och hörs, jag skriver krönikor, bloggar, skaffar sponsorer och gör massa annat på ett likadant sätt som de lite bättre åkarna, fast jag egentligen i det sammanhanget är en nobody, misstolka mig inte nu, jag klankar inte ner på mig själv, tvärtom jag tror stenhårt på det jag gör och satsar stenhårt mot det jag vill nå. Men jag menar, om Anders Södergren eller Joel Hultin skulle skriva något på sin hemsida, vems skulle ni läsa då?? Ja ni förstår, i det sammanhanget är jag en nobody med all rätt. 
 
Så det är Bruksvallarna som blir min bas i vinter och det ska bli förbannat skoj.
 

Betongghettot

Filip och Marcus, 2 starka talanger som är på G

Har varit uppe i betonghettot eller Torsby som man ochså kan kalla den värmländska raggarhålan ett par dagar, där har jag varit på läger med klubben under fredagen och lördagen. 2 pass i tunneln och 2 pass i skogarna runt Valberget har avverkats, det är ett gött gäng i klubben och det finns många ruggigt starka skidåkare på gång vilket är riktigt kul att se, och som det ser ut nu väntar troligtvis en framgångsrik vinter för Örebro-områdets skidklubb NR1 Garphyttans IF.

Väl hemma så har jag annars idag haft vilodag men även varit uppe på internutbildning med det sköna gänget från STH, ett bra gäng som säkerligen kommer göra att skidåkning i både spår och backe kommer vara topnotch de kommande åren, bara jättemongot/Kommunpolitikern Björn Sundin slutar fjanta runt och släpper sargen och kommer in i matchen.

Överlag så har det varit en relativt bra träningsvecka där jag följt träningsplaneringen och för 2a veckan i rad fokuserat på fartpassen, lugn start på veckan för att sedan köra på lite hårdare på slutet, veckan i sin helhet ser ni nedan . . .

Mån: Skidor klassiskt 45 min+ as/ms styrka
Tis: Motbakkeintervaller maxlöpning 10x1 min / Fotboll
Ons: MTB + as/ms styrka
Tor: Fotboll
Fre: Skidor klassiskt 2,00 / Skidor klassiskt intervall 10x2 min+ 20 st sprintimpulser
Lörd: Rullskidor klassiskt 1,30 varav 0,40 a2/a3/ Stavgångsintervaller 10x2 minuter
Sön: Vila

Summan av kardemumman 15 timmar träning, 4 intervallpass med blandad känsla samt lite övrig och alternativ träning.
Fokus kommande vecka kommer fortsätta vara på fart och och form, för att sedan under veckan efter det fara upp till bruks och förhoppningsvis få någon dag med lite skidor och snökänsla innan det blir dags för tävlingspremiär.