Den komiska sanningen

 
Ett kvällspass fick en att reflektera lite, ja menar vaf-n håller man på med egentligen. Man är ute i kvällsmörkret mitt ute i ingenstans i skogen, i mörkret, med något knappt mer avancerat än en glödlampa fastspänt i pannan. Medans vanligt folk sitter inne i värmen i soffan och umgås, äter, kollar tv och myser. Medans en själv, en själv som den idiot man är springer och leker tafatt med sig själv på någon sorts stig som någon stackars stelfrusen älg trampat upp i panik under höstjakten. Man springer runt i ett par löparskor, ett par löparskor som vid det här laget tillryggalagt ett par tusen timmar och säkerligen kommer trampas i minst ett par tusen till och minst tio år framåt. Förhoppningsvis inte samma skor dock,

Dag för dag, träningstimme ut och träningstimme in, man tränar och tränar lite till, året runt. Och allt detta för att ett par smällkalla vinterdagar om året hoppa i en otäckt tight tävlingsdräkt ,som får ett utvik i tidningen Café att framstå som nada, för att sedan dreglandes, snorandes och frysandes tävla emot ett par andra likadana tightsidioter om vem som kan ta sig snabbast runt milen med ett par träplankor på fötterna och sen om man har tur vinna skiten och få stå högst upp på något hemsnickrat jäkla podium ensam mitt ute i skogen och känna sig lycklig för en dag.

Ja menar det ger ju inte så mkt brudar eller pengar direkt, visserligen så blir man ju hyfsat vältränad och slipper dö av fetma vid pensionärsåldern, men någon "glory" får man ju inte direkt

Aja, det är väl det som kallas idrott och passion antar jag. Livet kanske till och med. Ytterligare ett träningspass mot den där lyckliga dagen då man känner för en gångs skull inte känner sig som en valross i tvångströja, utan dagen då man för en gångs skulle känner sig hyfsat turbomatad och kan bomba uppför backarna likt en japansk kamikazepilot i något pokemonspel tillryggalagt. One chance, one opportunity, winning is winning. Sen om man vinner återstår att se, men då har man iaf försökt.

Inga kommentarer: